thorulf

Först och främst!

Jag insåg att psykologiutbildningen i Lincoln, även om det mesta var helt okej, verkligen inte var vad jag trodde den skulle vara. Således har jag hoppat av den, och efter en kort tids fotsläpande hemma på Ormöga Kamelranch är jag nu tillbaka i framtidsspåret! Inte på samma sätt som tidigare kanske, men ändå. Jag har i alla fall lärt mig av den resan (jag var ju bara där en månad, så jag ser det som en resa) är att inte kasta mig in i långa utbildningar utan att verkligen veta vad jag vill. Dagens vishetsord får alltså bli: plugga inte för pluggandets skull utan vänta tills du verkligen vet vad du vill. Som en liten bitanke till detta ser jag att kanske var det att jag behövde ett sabbatsår för att reda ut saker och ting, eller att jag behöver lite sur arbetslöshet för att göra mig mindre kräsen. Är jag kräsen? Vet faktiskt inte. Men man ska aldrig tro för bra saker om sig själv. I vilket fall, arbetslös är jag ju inte, jag fick alldeles nyligen ett jobb på Aditro i Kalmar. Ett jobb många klagar på, men Torbjörn och Chrille (mer om dem senare) har givit mig stora insikter i den branschen,så det ska nog gå bra.


Som utlovat, mer om Torbjörn och Chrille; berättigande av inläggets titel:

Jag är alltså i skrivande stund i Barcelona, jag sitter med Torbjörns laptop och funderar på de senaste lysande dagarna. En insikt som kom till mig igårkväll, när vi satt och verkligen smörjde kråset på Hard Rock Cafe: vi fem killar från klassen, Jonas, Torbjörn, Freddie, Chrille och jag, hur sannolikt är det att fem killar som kommer så bra överens och blir så bra polare alla hamnar inte bara i samma landsända utan rentav i samma klass!?
För övrigt, HRC Barcelona berättigar ensamt titeln, det var bland det godaste jag ätit! Och goda vänners lag är förstås det som gör den kulinariska upplevelsen komplett.
Så vad har vi haft för oss i Barcelona?
Tja, vi har sovit länge, gjort turistiga grejer som att gå på ramblan och åkt hissen upp i Columbus-statyn (som skänkte en fantastisk sikt över hela Barcelona), vi har fikat på Starbucks och ett spanskt fik (där jag åtnjöt en god och struntbillig cigarill som man fick röka inomhus rakt i nyllet på Chrille). Vi har ätit på restauranger och tittat på grejer. Vi har suttit till sent på natten och spelat Warcraft III mot varandra. Men det viktigaste, vi har pratat. Vi har varit det gamla gymnasiegänget på riktigt, vi har pratat och skämtat och skrattat som förr, och det har varit helt underbart. Svordomarna, våldshoten och könsorden har haglat från alla håll och jag har skrattat mer de senaste dagarna med de här två dundergoa stollarna än vad jag gjort på länge. 
Svårt att komma med konkreta exempel på något så inkonkret som dialog, verba volant, scripta manent som det heter. 
Men här kommer lite citat från de senaste dagarna: 

"Ja, som du märker är de rätt blåsta här". - Chrille fäller svepande kommentarer om den oskickliga personalen på ett litet Burger King vi åt på. (under omständigheterna passade det så bra att jag sprutade cola genom näsan - pain). 

"Min mage säger 'sluta, skona mig' men min tunga säger 'ge mig mer glass'". - Torbjörn på Hard Rock Cafe, efter att både han och Chrille totalt förätit sig på revbensspjäll respektive hamburgare samt varsitt BERG glass. De låg f.ö och gnydde som tjuvtjocka griskultingar halva natten. Dvs den halva av natten vi inte var upptagna med att trycka en iskall vattenflaska mot varandras sängsvarma magar.

"Thorulf, du sover ju som en jävla apa sa jag ju för FÀN"! - Chrille, format efter ett youtube-klipp, "Pippi för fan". För övrigt ett sjukt klipp jag avråder alla från att se. 

"Did you know his parents are cousins"? - Jag, till en amerikanska, rumskamrat till killarna, vid namn Arena. Detta när hon var nykter och vi fulla och Chrille och jag tävlade i att skämma ut den andre inför tjejerna i huset. Pinsamt. 

"Fittjävel och horans moster" - Anonym. Bara ett exempel av hur språket nedgjorts till vidrighet på bara några dagar. 

"Skriver du ner vad vi säger"? - Torbjörn för fem sekunder sedan då han undrade varför jag skrattade när jag skrev. 

Hm, saknar Ida....
Där är det nog dags att sluta, nog för denna gång. Dags för fler galenskaper med killarna.

Som avslutning får ni ett mycket imponerande Paint-porträtt Chrille gjort av mig. Bara som ett exempel på vad vi har för oss kvällstid.